Kom precis hem från en löptur. Hatar förövrigt folk som kallar att springa för att "löpa", därför är det något oklart varför jag använde det ordet alldeles nyss.

Hur som haver, varje gång jag är ute och springer så slås jag av hur vackert Stockholm är och hur bra jag trivs här. Därför känns det så jävla tråkigt att behöva lämna det. Jag vill verkligen inte tillbaka till Halmstad. Jag saknar såklart alla mina vänner och min familj hela tiden, varje dag, men själva staden ger mig ingenting.

När jag lämnade Halmstad så kändes det som jag blev typ 10 storlekar större. Jag blev modigare, starkare och mindre ängslig. Jag började ta hand om mig själv igen, både psykisk och fysiskt. Jag började tillåta mig själv att göra fel. Jag lärde mig att det är okej att trilla ihop i en liten hög och sen kravla sig upp igen, det är inte farligt att misslyckas. Här lärde jag mig se det spännande i att inte alltid veta vad som kommer hända, istället för att vara livrädd för att saker skulle förändras. Här slutade jag sparka på mig själv för att jag inte är perfekt. Jag behöver inte vara störst, bäst och vackrast längre. Jag är okej ändå.

Därför känns det som att gå baklänges när jag tänker på att flytta hem igen. Det känns som att mitt nya jag, ska försöka passa in mitt gamla jag, som är 6 storlekar för liten. För jag är inte längre den personen som lämnade Halmstad, den personen är borta. Kvar är jag, en nyare, bättre Julia. Men den Julia hör inte hemma i lilla Halmstad. Hon hör hemma precis exakt där hon för tillfället känner att hon vill vara. Och det är här. 

Jag vill inte gå bakåt längre, nuförtiden vill jag bara gå framåt.