Vänner. Jag lever. Det gör dock tyvärr inte min lilla kisse. Jag var tvungen att avliva Tjockafisen eftersom han hade en tumör i lungorna. Det fanns ingenting vi kunde göra för honom, så jag lät honom somna in.
Så jävla fruktansvärt har det varit och är fortfarande. Tänk att man kan sakna en katt så mycket som jag saknar Tjockafisen.

Jag skulle önska att ni skickade all kärlek ni bara kan till min tjocka lilla katt, så att han får det helt fantastiskt i katthimmelen. I katthimmelen hoppas jag han får så mycket räkor, kalkon, kattmat, gos, pussar, mys och kel han bara orkar med.
Det är han värd, lill-katten min.












Söta fina Isac, världens finaste katt. 

Men, the show must go on och så också min blogg. Därför är jag nu tillbaka som vanligt, dock lite mer ledsen och lite mindre crazy catlady. Men det går väl över det också. 

Adjö.

PS. Mejakatten hälsar att hon är i sorg och därför ej vill medverka i lill-bloggen ett tag framöver. Jag respekterar hennes åsikt (den här gången) och håller henne utanför rampljuset en tid framöver.