Jo jag skulle ju hämta de små liven från dagis första gången själv idag. Hade en lätt huvudvärk upptäckte jag på vägen dit, så jag proppade i mig en värktablett. Bra så tänkte jag.
Vandrade bort till dagiset, mötte en dagisfröken precis vid grinden. Hon ler stort och jag tänker att nu ska jag minsann imponera med mina fantastiska peopleskills. Hon tittar på min svarta tröja och påpekar att jag har vitt pulver över HELA tröjan (antagligen har en tablett ur värktablettskartan varit sönder och fallit ner i ett vitt täcke över min tröja). Jag tittar ner, ser att det ser ut som knark. Jag får panik och tänker att hon nu tror att jag är narkoman.

Istället för att bara le ursäktande och torka bort det vita pulvret, så gör jag kanske det absolut trögaste jag gjort någonsin. Jag utbrister: "JAG KNARKAR INTE!!" sen lägger jag upp det obehagligaste skrattet i mannaminne. Jag ryser när jag tänker på mitt psykopatiska skratt. Jag skrattar liksom lite som att jag är en galning med diverse bokstavskombinationer. Jag liksom lutar huvudet lätt bakåt och vrålar ut mitt skratt. Typ HAHAHAHHAAAAAAAAAAA. Hon tittar på mig och ser på riktigt orolig ut men säger ingenting, då blir jag ännu mer nervös och slänger ur mig ett panikslaget: "Jaa, alltså jag är inte narkoman." ALLDELES för högt och skrattar samma galna skratt igen. Nu ser hon lite irriterad ut och säger "jaha, ja. Det va ju skönt att höra". Jag står kvar och dör.

Alltså, va fan är det för fel på mig? Jag befinner mig på ett dagis, i full fart att hämta två små barn som inte är mina, och  får efter två sekunder en av dagisfröknarna att tro att jag är narkoman. SÅ. JÄVLA. DUM. I. HUVUDET.

ÖÖÖHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH