Jag blir genuint ledsen när jag läser artiklar likt den här: http://www.dn.se/kultur-noje/riksdagsledamot-talar-for-nazister-i-stockholm. På riktigt, långt in i själen. Och jag skäms, skäms för att vara svensk. Skäms för att människor som flyr till vårt land, undan krig, undan förtryck, ska behöva uppleva det här. De flyr till vårt land för att de ska få en ny chans, en chans att deras barn ska få växa upp utan hat och utan hot. Jag skäms något så oerhört att de ska behöva uppleva förtryck och rädsla också här.

För rasismen finns, överallt. Hela tiden. Nu för tiden är den dold, undangömd och hemlig. Vilken kanske bara gör den ännu mer farlig och ännu mer obehaglig. 
Först och främst tänker jag på allt hat mot islam. Eller kanske främst mot människor med invandrarbakgrund med rötter i mellanöstern. För ska vi vara ärliga är det ett litet antal av dessa som utövar sin religon dagligen.

Mycket av rasismen tror jag grundar sig i okunskap, och rädsla. Rädsla för att saker ska förändras, rädsla för att något ska tas ifrån dem. Risken är att rädslan gör en blind. Att man bara ser det man vill se eller det man förväntar sig se. Jag tror att har man bestämt sig för att alla med rötter i mellanöstern är eller beter sig på ett visst sätt, så är det det enda man ser. Man ser bara de invandrare som uppför sig illa, man ser inte alla de som uppför sig bra. Det finns en psykologks term för det, som kallas "självuppfyllande profetia". En självuppfyllande profetia innebär helt enkelt att man bara ser det man väljer att se, man ser det man redan "vet". Vilket gör en starkare i sina åsikter. 

Ibland kan jag undra om människor har glömt vår egen "svenska" historia. Den som de är så oerhört rädd om. Vi är så upptagna med att värna om det som är svenskt och fördöma allting annat att vi glömmer bort hur illa vi har uppfört oss genom århundraden. Vi minns inte hur vi slaktade våra egna invånare för att de vägrade byta tro, då Sverige konverterade från asatron till kristendomen. Att Sverige var ledande inom rasforskningen och således var Hitlers källa till jude-hatet, det vill vi inte minnas. Vi minns inte att vi lät nazisterna transportera soldater genom Sverige eller att vi vägrade ta emot flyende judar på 40-talet. Vi minns inte heller hur vi långt in på 70-talet tvångssteriliserade människor som hade olika typer av handikapp eller psykiska sjukdomar. Vi minns bara det vi vill minnas. 

Så kanske, kanske är det dags att skita i vad som är svenskt och inte svenskt. Och försöka fokusera på vad vi kan göra bättre. Vad vi kan lära oss av andra kulturer och vad de kan lära sig av oss. Vägen till ett bättre Sverige, är inte och kommer aldrig vara genom hat. Vi får inte glömma hur stor skada hatet har gjort världen över genom tiderna. Vi får inte glömma den delen av vår historia som vi inte är stolta över, vi får inte glömma vad nazisterna och kommunisterna gjorde under 30- och 40-talet. Vi får aldrig glömma att alla de gånger oskyldiga människor farit illa, så har det grundat sig i hat.

Jag måste erkänna att jag är livrädd för vart det här landet är på väg med alla sverigedemokrater, nynazister och extrem vänster osv. Men jag vägrar tro att någonting skulle bli bättre för att vi hatar dem.
Så alla nynazister, sverigedemokrater, terrorister och andra arga små människor. Jag hatar er inte, jag tycker bara så oerhört synd om erl. Och när jag läser om hur ni slåss, bråkar och trakasserar oskyldiga människor. Då skäms jag, då skäms jag inte bara för att vara svenskt. Då skäms jag för att vara människa.