Alltså vänner. Jag vet att vi alla har noterat hur blek jag är, det är ingenting som går obemärkt förbi. Men ni som aldrig sett mig på riktigt i solens ljus kan omöjligt förstå hur blek jag verkligen är. Det är som att min hud aldrig har skådat solens strålar, som att jag aldrig varit utanför dörren. Vilket jag ju faktiskt har. En eller två gånger.

Hur som haver så är min hud så blek att jag på riktigt börjar tro att jag ska vakna en morgon och vara genomskinlig. Jag kommer sitta och betrakta min hand och söka med blicken efter något unns av färg, men nä. Ingen färg finns att finna.

Ibland är jag på fullaste allvar rädd för att när jag i godan ro vandrar runt på staden, så kommer ett barn peka och säga "mamma, den tanten ser ut som att hon är död". "JAAA BARN, det kanske jag gör, men bleka människor måste också få gå på stan. Vi behöver också kläder. VI BEHÖVER OCKSÅ KÄRLEK" ska skrika till ungjäveln då. 

Eller så kommer någon vänlig själ slänga ett skynke över mig och säga "Det är nog bäst du tar skydd, alla vet ju att vampyrer inte tål solen. Akta så att du inte tar eld!!". Det hade ju iofs varit trevligt, eftersom jag älskar vampyrer. 

Men ändå varför blev just jag så ofantligt vit? Jag hoppas ju som sagt på att det är för att jag bär på någon typ av vampyr-gen och att jag när som helst kommer förvandlas till en supersnygg och supersexig vampyr. Men troligare är väl att det inte blev någon färg över till mig efter att mamma och pappa gett all till mina äldre syskon. Åh, det suger att vara yngst. Alltid blir man utan.



Adjö.