Godkväll mina kära vänner! Idag så inträffade ett styck obehaglig händelse som jag tänkte berätta om.

När jag satt på tunnelbanan till bibblan så hoppade det på en man i 30 årsålder på vid t-centralen. Han liksom spatserade in i vagnen som att han ägde den och man såg tydligt att det här var en man på jakt. Likt ett rovdjur spejade han över vagnen för att finna ett lämpligt byte. Tyvärr bestod vagnen endast av en liten, liten skrynklig gumma, en tioårig pojke, hans hund och jag. Genast såg jag hur han spände ögonen i mig och liksom svassade fram emot mig.

Ajaj, fara å färde tänkte jag och letade genast efter en lämplig utväg, fann ingen. Mannen slår sig ner mitt emot mig och lutar sig lite framåt och säger följande "Vad gör en så här söt flicka ensam i stora staden, vaaa vaaaaaa?".

Åh herre min gud, hjälpe mig tänker jag och stirrar på mannen. Länge, länge stirrar och många minuter går förbi. Jag tänker att jag inte ska säga något för det kommer bara ploppa ut något oerhört elakt om jag försöker prata. Då säger mannen "Vad är det stumpan, är du lite blyg?". Då börjar jag skratta, jag skrattar och skrattar och han frågar lite irriterat vad jag skrattar åt. "Åt dig" svarar jag och fortsätter "Du och jag, kommer ALDRIG hända. Aldrig. Någonsin. ALDRIG.". Jag vrålar ut mitt skratt och uppför mig likt en mentalsjuk. Sen hoppar jag av. 

Känner kanske att jag var lite hård mot honom. Men jag har mina gränser. Vi säger såhär:
Om du har tjock guldkedja runt halsen, skjorta i sliskigt, lite glansigt tyg uppknäppt så långt att jag kan ana din håriga och inte så tajta mage samt så tajta brallor att jag kan utgöra konturerna av ditt könsorgan, snälla stöt inte på mig.Det kommer enbart sluta i misär för oss båda. Du kommer bli sårad och jag kommer bli illamående.
Så vad sägs om att vi bara struntar i raggandet helt och hållet? Är vi överens? Gött.

Adjö.