Kände att jag var otydlig i det förra inlägget angånde "den gamla dängan". Det var alltså denna lilla godbit jag menade. Fantastisk låt, käck musik och genialisk text. Djupgående liksom.
Favoritdelen måste ändå vara:

"På en dörr det knackar varsamt, när en flicka öppnar då

får hon se den som hon älskar med violer som är blå

Deras blickar hastigt mötas hennes kind den blir så röd

när han frågar: vill du älska mig i lust och uti nöd" Blir nästan lite rörd här i min kammare. Nej. Nej, jag kan inte ens skoja om det. Nej, jag blir inte rörd, det blir jag inte. Inte alls faktiskt. Där gick min gräns kände jag.