Häääj! Äro hemkommen från dagens skola, redovisningen gick bra trots lite röstproblem. Fick däremot en enorm hostattack under en annan grupps redovisning så jag tänkte smyga mig ut lite snabbt och lätt. Gick väl.. sådär. Jag sitter där i lugnan ro och lyssna på något om barn och lyssnande osv, när en liten host dyker upp. Ingen fara på taket tänker jag och stoppar i mig en hosttablett. MEN så kommer det en host till, och en till.

Jag hostar och hostar och inser att det inte lägger sig utan bara blir värre. Ger då upp kampen mot hostningarna och tar mig mot dörren och jag försöker VERKLIGEN vara diskret och lågmäld. Men det GÅR inte. Jag snubblar mig bort mot dörren i panik samtidigt som jag försöker dölja mina hostningar i handen, vilket gör att jag går lite som ringaren i notredam, ni vet han som är helt sne. Börjar nu få andnöd eftersom jag i mitt försök att inte störa den andra gruppen håller andan för att undvika hostljud. Andnöden leder till att jag kallsvettas och får en skvätt panik.

Så jag försöker skynda mig, vilket bidrar till att jag snubblar på stolar och trasslar in mig i diverse människors ben. Äntligen kommer jag fram till dörren, men den går inte att få upp. Varpå läraren får hjälpa mig upp med dörren medans hon mumlar "men stackars liten".

Jag tar mig äntligen ut och hostar upp mina lungor. Ser hur de ligger där och drar sina sista rasslande andetag. Sakta böjer jag mig ner och smeker den ena lungan över kinden och viskar "såja, det är över nu. Du behöver aldrig mer lida. Sov nu, min lilla videung." Sen tar jag upp den i min famn och nynnar på en vaggvisa medans jag vaggande bär ut den till skolans trädgård.
Där plockar jag fram min medhavda spade och gräver en grop under en stor ek. I gropen lägger jag försiktigt ner lungan, smeker den en sista gång över håret och känner hur en tår trillar ner på min kind medan jag sjunger "duuuu lilla sparvöga, flyg över ängaaarna. Drööömmm dinaaa drömmar.." osv. Föser ner jorden över lungan och ser hur den sakta täcks. Sorgen är mäktig, men jag vet att det är för det bästa. Både för mig och lungan.

Efter begravning vänder jag ansiktet till öst och där står jag länge och blickar ut i oändligheten. Länge, länge begrundar jag den här förunderliga resan vi kallar för livet.





Adjö.