Kära vänner.
Jag äro åter i livet. Har väl egentligen varit det sen igår eftersom jag då lämnade in tenta nr:3567 och jobbade mitt sista semestervikariatpass.

Hade dock tänkt mörka och strunta i bloggen några dagar, men Pj blev så himla arg idag för mitt glesa bloggande på sista tiden. Hon blev liksom så rödflammig och flåsig och lutade sig sådär skrämmande nära, ( ni vet att jag hatar all närkontakt. Nästan.... HEHEHEHE) att jag liksom kände mig tvungen.

Alltså, en sak! Varför följer ni mig trots att jag uppdaterat typ två gånger den senaste månaden?

Jaa, men jag fattar ju att ni följer mig när jag uppdaterar...... Det hade jag också gjort om jag va ni. Men när jag aldrig skriver?
NI LÄMNAR MIG ALDRIG... Inte ens i stunder då bloggen ligger på sin dödsbädd och med rosslande andetag försöker hålla sig vid liv? INTE ENS DÅ LÄMNAR NI MIG.

ÅH, jag blir helt rörd! Ni ÄLSKAR ju mig.


Ursäkta? Jamen...... JAJA, jag älskar er med.



Adjö.

PS. Alltså älska är ett så starkt ord. Skulle istället vilja säga att jag tycker  om er. Lite.

PS 2. Vill poängtera att bloggen alltså inte är död. Nej, nej den är i allra högsta grad vid liv. Likt en nyfödd bebis. Eller ja, en pånyttfödd bebis, kan man säga.

PS 3. En söt bebis. Alltså många nyfödda bebisar är ju ganska fula. Skrynkliga, arga och ihopklämda liksom.. Med all rätt dock! De har ju för fan legat inklämda i en jävla mage i typ hundra år. Hur fan kan man inte bli ihopklämd och lite irriterad efter det liksom.. I feel you bebis. Jaja, hur som haver så är min blogg är ett attraktivt barn.