Hej mina små, små grisar!
Hur står det till? Bra? Skönt att höra. Ursäkta? Hur det är med mig? Jodå, jag lallar på.
Livet känns ljusare!

Låt mig förklara hur det nu ligger till med mitt liv.
Man skulle kunna säga att livet nu har gått från att leka MYCKET stillsamt med två kottar uppe i dynorna till att nu skvätta lite förstrött med en liten plastbbåt i vattenbrynet. Det är en bit kvar till att vildsint plaska med en uppblåsbar delfin ute i vågorna, men det går åt rätt håll.
YAY etc.

Adjö.

Så häringa såg jag ut i lördes när de vankades fest!

Godmorgon mina rulltiga små vänner!
Lite så här börjar jag min dag idag, tjock, glad (till minne av Tjockafisen) och dansande. Likt en dansant griskulting steppar jag omkring och sprätter med dansbenen över vardagsrumsgolvet. 

Exakt som på bilden, förutom sista delen. Jag skäms aldrig över mitt dansande. Alla får titta, både rik och fattig, tjock och smal. Jag diskriminerar ingen. 

Eller jaa, ett eller två undantag finns det la, men de lär heller inte befinna sig i min lägenhet så att de har möjlighet att titta på min morgondans. Tur det!
Jag morgondansar icke för puckon.



Adjö.

Har ni någonsin undrat vad som pågår i min hjärna? Well, think no more.
Exakt så här fungerar min hjärna. EXAKT SÅ HÄR.

"I'm coming home, I'm coming home.

Nu är kläderna på och snart skall det ätas. Är så glad att jag nästan spricker! ÄR REDO FÖR JUL!

VÄNNER! Vi kör lite "fri tolkning av bild" så här på kvällsqvisten. Just precis såhär känner jag mig nu, VILKEN KÄNZLA HAR JAG?!?

Vänner!
Här kommer en bild på håret, något ruffsigt eftersom jag var nyvaken på bilden. Men ändå, vad tycker ni? Gjorde jag rätt?


Adjö.

PS. Håret är inte snett, det är jag som lutar på lill-huvudet.

lill-fejzet mitt! Jag har också mitt nya läppstift på mig. Jajemän.

Kom precis hem från en löptur. Hatar förövrigt folk som kallar att springa för att "löpa", därför är det något oklart varför jag använde det ordet alldeles nyss.

Hur som haver, varje gång jag är ute och springer så slås jag av hur vackert Stockholm är och hur bra jag trivs här. Därför känns det så jävla tråkigt att behöva lämna det. Jag vill verkligen inte tillbaka till Halmstad. Jag saknar såklart alla mina vänner och min familj hela tiden, varje dag, men själva staden ger mig ingenting.

När jag lämnade Halmstad så kändes det som jag blev typ 10 storlekar större. Jag blev modigare, starkare och mindre ängslig. Jag började ta hand om mig själv igen, både psykisk och fysiskt. Jag började tillåta mig själv att göra fel. Jag lärde mig att det är okej att trilla ihop i en liten hög och sen kravla sig upp igen, det är inte farligt att misslyckas. Här lärde jag mig se det spännande i att inte alltid veta vad som kommer hända, istället för att vara livrädd för att saker skulle förändras. Här slutade jag sparka på mig själv för att jag inte är perfekt. Jag behöver inte vara störst, bäst och vackrast längre. Jag är okej ändå.

Därför känns det som att gå baklänges när jag tänker på att flytta hem igen. Det känns som att mitt nya jag, ska försöka passa in mitt gamla jag, som är 6 storlekar för liten. För jag är inte längre den personen som lämnade Halmstad, den personen är borta. Kvar är jag, en nyare, bättre Julia. Men den Julia hör inte hemma i lilla Halmstad. Hon hör hemma precis exakt där hon för tillfället känner att hon vill vara. Och det är här. 

Jag vill inte gå bakåt längre, nuförtiden vill jag bara gå framåt.

För ett par veckor sen firade jag och Stockholm 3- månader tillsammans.
Åh, vad jag älskar Stockholm! Finns ingen vackrare stad. Det känns så sorgligt att jag måste lämna och flytta hem igen om ett par månader. Det är lite som att skiljas från en väldigt fin och lojal vän. Men vi kommer aldrig sluta älska varandra, jag och Stockholm. Inget avstånd i världen kan förstöra det vi har och jag kommer komma tillbaka hit, på ett eller annat sätt. Vår kärlek kommer leva för evigt. 



Å andra sidan, har jag haft fel förr.

Goddag vänner!

Kärlek.

Dagar som idag känns det extremt jobbigt att vara så långt ifrån min familj. Idag är det farsdag och jag önskar så innerligt att jag kunde vara hemma och fira min pappa. Jag önskar jag kunde vara där och krama och ge honom presenter, men det kan jag inte. Däremot kan jag skriva, det jag önskat jag kunde säga, i bloggen. En av de många bra sakerna med att ha en blogg helt enkelt.

Jag har alltid tyckt att min pappa har varit världens bästa pappa. Ända sen jag var mycket liten har han varit min hjälte. Men jag tror inte jag insåg hur mycket han gjort för mig förrän när jag blev vuxen, då var det som att jag äntligen förstod att det är han och mamma jag har att tacka för allting. Allting, alla egenskaper, alla åsikter och alla styrkor hos mig och allting hos mig själv som jag är stolt över, har jag dem att tacka för.

Att jag är envis, omtänksam, lojal och stark. Att jag aldrig lägger mig när jag vet att jag har rätten på min sida. Att jag aldrig i hela mitt liv skulle göra en annan människa illa med mening. Att jag vet att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv, att det inte finns några gränser för vad jag klarar av. Att jag aldrig kommer nöja mig, att jag aldrig kommer stanna hos någon som inte vill mig väl. Allting har jag fått från min pappa. Hur ska man kunna tacka för det? Hur kan jag någonsin ge honom något lika stort tillbaka? 

Det finns inget sätt att ge tillbaka allting han gett mig, däremot kan jag vara den absolut bästa människan jag bara kan vara. Jag kan vara så ärlig, lojal och omtänksam jag bara kan. Det är mitt sätt att tacka dig pappa, för att du alltid älskat mig utan villkor, utan krav och utan tvång. Jag tackar dig genom att vara så bra jag bara kan, så att du kan vara stolt över mig.  

Och jag kan berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Jag älskar dig för alla kramar och pussar du alltid öste över mig och mina syskon när vi var små. Jag älskar dig för att du aldrig sa "vad var det jag sa", när jag gjort något misstag, trots att du varnat mig för konsekvenserna innan. Jag älskar dig för att du aldrig, någon gång fått mig att tvivla på att du älskar mig. Jag älskar dig för att du lyssnat, tröstat och torkat mina tårar då mitt hjärta varit krossat trots att det måste ha gjort så ont i dig att se mig så ledsen. Jag älskar dig för att jag skulle kunna ringa mitt i natten och be dig om hjälp, och jag vet du skulle åka till jordens ände för att hämta mig.

Men framför allt älskar jag dig för att du är min alldeles egna pappa, för att du är rolig, snäll och fantastiskt. Det finns ingen annan som du, så grattis på farsdag världens bästa pappa.

Väl mött kära vänner!
Sitter i detta nu på jobbet och dricker kaffe. Lillpöjken somnade redan efter cirkus tio minuter, vilket innebär att jag i detta nu får betalt för att blogga och dricka kaffe. Gaaaanska bra va?
Ja, men det är ju inte för inte de kallar mig för "the baby-whisperer". Eller jaa, alltså det är kanske ingen som kallar mig för det ännu. Men det är bara en tidfråga. När som helst nu. När som helst...



The baby-whisperer gör tummen upp för sin egen förträfflighet. TUMMEN UPP FÖR MIG!!

Adjö.

Godmorgon vänner. Är så sjuk att jag inte orkar existera. Längtar tills imorgon då Pj får ta hand om mig!

Såhär ser jag alltså INTE ut idag.. Men jag såg ut så en annan dag!